oliviaher

31 januari

Ser jättebitchig ut på denna? Är inte alls meningen hehe.. Lovar jag är ingen bitch! Ville bara ha en bild till inlägget.

 

Jag har iallafall landat hos familjen och det känns super. Pappan - Vince, hämtade upp mig på flyget sedan åkte vi hem och jag fick träffa Mamman - Melissa, och barnen. Barnen är uuuurgulliga. Sloane som är 3 månader och Blair som fyller 2 år om två veckor på alla hjärtans dag, båda är flickor btw. Jag har packat upp allting sedan gick jag och Melissa till en Sandwich bar och köpte med oss mackor hem till lunch och efter det visade Vince runt mig i huset. Jag bor i ett eget litet hus på gården så efter det gick jag dit och fortsatte packa upp innan vi åkte och storhandlade och de körde lite runt stan och visade mig affärer och grejer. Nu har jag varit på en prommis och ska gå in och käka middag med dem! Hörs, heeeeeej!

Lördag 07.55

Igår började resandet mot slutdestinationen vid 9.00 med buss till flyget. Väl på Newark, New Jerseys flygplats, så var flyget till SF som skulle gå 14.30 försenat med en timme typ men när jag väl kom iväg landade jag endå i tid på SFO vid 18.00 lokal tid. (NY tid var klockan 21.00) Så jag flög i 6 timmar och såklart fungerade inte ljudupptaget på min tvskärm och jag hade slut batteri i datorn.. I SF skulle mitt plan gå 19.07 men väl här så blev flyget till San Luis Obispo försenat, såklart. Först med en timme, sedan två, sedan tre, sedan blev det huxflux inställt. Eftersom jag flög själv från Newark och var helt ensam nu så fick jag såklart lite panik. Hittade tillslut till en informationsdisk där de kunde boka om mig men nästa flyg gick då idag, 08.50 och de vägrade betala hotell och visste inte heller vart mina väskor var.. Efter en timme hittade det som tur var väskorna. Men sen fick jag ringa till Cultural Care så de bokade ett hotell åt mig som hette Holiday Inn och jag tog en taxi dit men då visade det sig att det fanns flera såna hotell så jag fick åka tillbaka till flygplatsen och ta en ny taxi därifrån till rätt hotell. Kom fram och fick betala ca 2000 spänn för att sedan sova 4 timmar och på morgonen stiga upp och ta en taxi tillbaka till flygplatsen. Nu har jag checkat in mina väskor igen, hunnit dricka lite kaffe och snöra på mig lite smink så känner mig äntligen lite som människa igen.

Flygresorna hittils har gått bra men jag är livrädd när det landar och när det är så himla turbulent uppe i luften och nu ska jag flyga ett litet mini plan med bara 12 rader? 4 säten på varje rad men en gång i mitten så det är bara 2 stolar bredvid varandra. Har aldrig flygit ett sånt litet plan så det känns också stört läskigt. Börjar boarda 08.25 och lyfter 08.50 så nu ska jag trycka i mig en banan och köpa lite mer kaffe innan dess och försöka lugna nerverna. Sen hoppas jag verkligen att jag tar mig fram till min familj så jag kan andas ut, packa upp och bara komma in i mitt nya liv efter detta helvettesdygn. Hoppas ni har det bra alla andra! Hadeeeeee hej, puss

NEW YORK

   

   

     

   

   

   

   

New York var fett. Framförallt för en sån liten tös som jag som aldrig varit i en sån stor stad någonsin. Jag gick mest med Anna vilket inte var en jättebra kombo då vi var lika virriga båda två och irrade runt lite här och var. Men vi hittade till de viktigaste ställena och hade så fruktansvärt roligt! Det var verkligen en upplevelse. Men det man inte får glömma är att det är en väldigt väldigt ytlig stad. Det är inte särskilt fina miljöer runtomkring direkt, MÄNGDER med soppåsar längs vägen och personer som går vid rödljusen och skramlar ihop pengar för att leva. Det skär lite i hjärtat att se det. Men! Det var en fruktansvärt rolig tur, åkte förbi Leonardo Di Caprios lägenhet bland annat och såg så himla mycket fint och tiden verkligen bara sprang iväg. Definitivt en stad jag kommer att besöka igen. På återseende New York! 

Första dagarna

Vi gick på en affär igårkväll och köpte lite snacks, ÄLSKAR dessa fruktburkar man kan köpa med färsk frukt!!

Detta är alltså byggnaden skolan/universitetet vi bor på och har lektioner på. Väldigt fint precis vid kusten på Long Island

Matsalsbyggnaden

Utsikten fråm baksidan av skolan, över en stor "åker" och vatten som leder till Atlanten. 

Framsidan av skolan!

Hur våra lunch/middagar ser ut på ungefär, man får en tallrik med varm mat och sedan finns det en salladsbar med sallad och dressing samt soppa och dricka till ur en sån här "dryckesautomat" så finns lemonad, vatten, pepsi, iste mm.

En trött Olivia på lektion/föreläsning (det var sista för dagen 19.00-20.00..) om att köra bil i USA. Väldigt bra!

Lektion/Föreläsning om ens egen säkerhet i USA, bl.a hur man skall bära sin handväska osv.

Solnedgången från vårat rum på skolan. Hur fint?

Hej vänner! 

Klockan är för övrigt endast 21.35 här, och 03.35 för er. Så himla svårt att hinna prata med mina vänner!

Jag lever och mår bra, väldigt stressiga, jobbiga, trötta och fullpackade dagar. Vi landade på JFK och fick hämtning efter ca en timmes väntan, kom till skolan och käkade lite pizza innan vi duschade och gick och la oss. Vi har haft 2 dagar fulla med lektioner från 8-18.30 och 8-20.00 idag. Imorgon går vi bara fram till 14.00 sedan ska flera av oss in till NY City och upp på Top of the rock osv. Tror det kommer bli riktigt kul. Kommer vara i NY mellan 16-21 så blir hemma sent och sedan upp tidigt för avresa mot JFK igen på fredag och flyg 12.30 till SF och sedan 1 h där innan sista flyget till San José Obispo går. Väl där ska Vince (min värdpappa), hämta upp mig och köra mig "hem". Jag lever fortfarande i en liten bubbla och har ej fattat att jag är i NY, eller att jag inte kommer sätta min fot på svensk mark på över ett år. Jag har liksom inte insett att jag inte får krama om mina vänner på hur länge som helst. Än känns allting mest som stress och så oklart, men det tror jag kommer lösa sig när jag får komma hem till värdfamiljen och och komma ur jetlaggen och packa upp allting och inte leva i en väska. Nu blir det dusch och lite serietittande innan läggdags för imorgon börjar vi 7.30 och innan det ska man hinna vakna till liv ur sitt zombiemode, äta frulle (som förövrigt är jävligt go, finns asfeta våfflor med nutella!!) och fixa lite osv. Röda korset har vi hela dagen imrn, CPR och sånt där viktigt bra skit att kunna. Hadeeeeee, hörs!

 

Mot staterna! 16:15

Så var jag igång igen! Återigen, TUSEN TACK!!! för all stöttning och pepp på mina tidigare inlägg, som sagt, idioter finns men jag tar fighten! Ni med och ni är bäst för det. Fina människor! 

Som jag skrev på min instagram, (@oliviahermansson, följ mig där för daglig uppdatering!) Det var 42 dagar sedan jag satt på samma plats på Arlanda. Då kändes allting så jävla långt bort och nu är dagen här. Jag har aldrig riktigt ställt in mig på att jag ska åka utan har bara levt life lite extra mycket med mina vänner. Jag har varit glad och inte haft en endaste tanke på att jag faktiskt inte får träffa mina nära på minst 13 månader. Det känns så sjukt och att ta farväl av mina allra bästa vänner som jag umgås med dagligen, det blev väldigt känslosamt men jag vet ju att de alltid bara är ett samtal bort och förhoppningsvis kommer de till staterna och hälsar på mig. 

Om det är någon som missat något så ska jag alltså jobba som Au Pair i Kalifornien, San Luis och ta hand om 2 små flickor på 3 månader och 2 år. Jag kände verkligen att jag behövde komma bort och ville ut och resa på egen hand för att bli mer självständig och för att utvecklas som person och människa, så spontant ansökte jag och lika fort gick det när jag hittade rätt familj att jag skulle komma till dem. Jag kommer att uppdatera bloggen löpande om livet där, så länge jag finner tiden till det. 

Började resan med att glömma mitt kontokort och bankkort hemma i Bygdeå, och att planet till Stockholm blev försenat med 30 minuter. Som tur var hade jag med mig ett extrakort ifall att jag skulle tappa min börs eller något, annars vet jag faktiskt inte vad jag hade gjort haha. Planet till New York där jag ska spendera de 4 första dagarna på en Training school skulle avgå 17.55, men i nuläget är det försenat med 20 minuter så får se när vi tar oss iväg. Nästa blogginlägg blir på Amerikansk mark, WIHO! Bjussar på 2 från mina vänners story nedan: 

 

 

KRAMAR!

23:44

Hej allesammans! 

Har inte bloggat sedan mitt förra inlägg som gav enormt stor respons, betydligt större än vad jag trodde att det skulle bli med bla. vk, aftonbladet/brottscentralen, svt osv. Jag tycker bara att det är bra att detta uppmärksammas och att fler vågar prata om det. Jag vill bara ge lite svar på tal i mina kommentarer som jag har fått. 

1- Har fått en del kommentarer om att jag skyddar dennes persons hudfärg pga att vi svenska kvinnor vill skydda invandrare. Detta stämmer såklart INTE. Jag skulle aldrig någonsin skydda något hos en sådan psykopatisk människa. Jag har lämnat in en hudfärgsskala till polisen, där jag kryssat för vilken hudfärg det inte är och lämnat de tänkbara färgerna. Så nu vet ni det och vill även då tillägga att rasism är inget jag vill ha på min blogg. Alla har rätt till sin åsikt, MEN, jag hatar rasism och vill inte ha något sådant på min blogg så läser du detta och är det, minsta lilla, så kan du lämna. 

 

2- Jag lägger för mycket fokus på kommentarer jag får, istället för själva händelsen. Detta är också något som jag fått kommenterat och sanningen är att jag lägger energi och fokus på helheten av denna händelse. Det gäller även kommentarer som kommer efteråt, det är det främsta som jag vill bearbeta nu och uppmana folk till hur illa det är. Självklart är det händelsen som är viktigast i detta fall, hur hemskt det var. Men ska man tänka så om allt så kommer aldrig dessa kommentarer från idioter att uppmärksammas, vilket som verkligen behövs i samhället vi lever i idag. Det kommer äckliga, kränkande, förnedrande kommentarer överallt i sociala medier och på nätet och vi måste stå upp för det och ta den fighten om att det inte är okej. Hur ska man då annars uppmärksamma det om man bara är tyst om det? 

 

Jag tänker inte vara tyst när jag får dessa kommentarer, jag tänker ta fighten. Jag hoppas ni även tänker ta den fighten och inte låta er tryckas ned. För man kan inte mäta människor i olika värde. Vi är alla människor, olika individer, oavsett kön, hudfärg eller bakgrund. Vi ska hjälpa varandra, sprida uppmuntran och kärlek, inte kränkande kommentarer och hat. 

 

Slutligen, ett ENORMT stort TACK till er alla som visat kärlek och stöttning i detta. Ni anar inte hur mycket det har betytt för mig! Alla som har backat mig i detta och haft min rygg, ni är underbara. All familj, alla vänner, men samtidigt alla ni som jag aldrig ens träffat. Ni är guldkorn allihopa och jag är så tacksam för allt stöd ni gett. Ni visar kärlek, ni visar att det än finns hopp för mänskligheten.

 

Mängder av kramar till er alla &ta hand om er!

 

 

Jag vill inte ha erat medlidande, jag vill bara ha några minuter av er tid.

 

Som rubriken lyder, jag vill inte ha erat medlidande. Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig. Jag vill att ni ska förstå, hur världen ser ut. Jag vill att ni ska ta er tid att läsa detta och förstå varför bla feminism är nödvändig och varför man som tjej inte har råd att chansa när man går ensam hem. Läs detta och sedan kramar ni om era nära,

Onsdagen den 2 september, var jag med min familj och min kära släkt på Olearys för att ha avskedsmiddag för min storebror som flyttar utomlands i 2 år. Det hela började som vilken härlig kväll som helst med god middag och gott sällskap med en öl eller två. De flesta bestämde sig sedan för att fara hem efter middagen, men jag, min bror, morbror, tremening samt hans flickvän stannar för att bowla och ha trevligt då även flera vänner till mig kom dit och mötte upp oss. Det var en riktigt lyckad kväll. Mina vänner som vi mötte upp tog en taxi hem lite tidigare men jag stannade med min bror och de andra. Då klockan börjar närma sig 02.00 bestämmer vi oss för att gå, de andra ska gå och käka något på mcdonalds men jag var inte så sugen på det, utan jag gör som jag alltid gör och säger hejdå och börjar gå hemåt. 

Jag går med en podcast spelandes i lurarna med mina nycklar i handen, som jag alltid gör. Jag går alltid med dem i handen när jag går hem på natten, varför vet jag inte men det känns bara bättre då. Skeptisk som jag är tittar jag ofta bakom min rygg, men allt verkar lugnt. Inte sett en enda människa på min väg från centrum, till grisbacka förutom ett par som var ute och gick med en hund. Det jag nu kommer att skriva, är väldigt jobbigt för mig och jag vet varken hur, eller vart jag ska börja. 

Jag går hemåt och när jag är ca 500 m hemifrån känner jag hur jag får en rejäl knuff i sidan. Jag faller ner i asfalten och slår huvudet och känner en tyngd sättas över mig. En mörk skepnad sitter över mig och fumlar innanför min jacka, tar på olika ställen. Paniken kommer sakta men säkert och jag skriker allt vad jag har, tills rösten inte bär längre samtidigt som jag gråter och ber över att allt bara ska vara över. Jag kämpar med all kraft jag har i min kropp men jag sitter fast, jag tar mig ingenstans. Det mesta av hela denna händelse är svart för mig, jag har bara svaga minnen. Jag lyckas få loss mina armar, så jag börjar slå och veva med mina armar för allt vad jag är värd. Det enda jag tänker är nej. Ett bestämt nej, att det här händer inte, det här får inte hända. På något sätt, lyckas jag välta honom åt sidan och ta mig upp. Jag springer för allt vad jag är värd, kollar över axeln och ser att han tar fart åt motsatt håll men jag vågar ändå inte stanna. Så jag springer tills andan och gråten tar över och benen inte bär mig längre. 

Jag gömmer mig på skolgården i närheten och larmar, 5 minuter senare sitter jag i polisbilen och skakar och bara gråter. Hulkar ur mig orden för att försöka hjälpa dem att hitta denna vidriga människa. Jag körs en stund därefter till akutmottagningen, där jag får lämna mina kläder som ska skickas på dna-analys, nycklarna hade jag redan lämnat till polisen. Jag får mina skador omhändertagna, vilka är ett rejält märke i pannan, svullnader i största delen av höger sida på ansiktet, ett blåöga på höger öga, små skrapsår på kinen och mina uppskrapade knogar och enorm smärta i höger arm. Det enda jag minns av detta är smällen jag fick i pannan när jag träffade asfalten i början av denna händelse. Jag kan inte svara på hur jag har fått de andra skadorna men jag är glad att jag klarade mig så pass bra, med tanke på hur det kunde ha slutat egentligen. Poliserna ringer min mamma, som får det samtalet som ingen mamma vill få om att hennes dotter har blivit överfallen. Min mamma hämtade mig på sjukhuset på morgonen efter och det har aldrig någonsin varit så skönt att se ett bekant ansikte och att bara ligga i hennes famn, för jag kände mig så liten och ynklig.

 Det är dessutom inte bara händelsen som är jobbig, utan även allt som kommer därtill efteråt. Förhör, att tvingas berätta allting, om och om igen. Att fara och peka ut platsen där allting hände och se allt spelas upp i huvudet. Att fara på rättsmedicin och ta av sig alla kläder och blotta sig helt för en total främling, som fotar och dokumenterar varenda skråma på kroppen. Jag vet att det är för en god sak, men det var jävligt jobbigt. Att sedan gå dag in, dag ut, utan att få höra någonting. En evig väntan. Jag vill bara att telefonen ska ringa och att de ska säga att de har fått en dna-match, och att de har hittat honom. Men den ringer aldrig. 

Minns ni inlägget jag skrev om att uppskatta det man har? Skulle det behövas skulle mina föräldrar alltid ställa upp, precis som de gjorde när något sånt här inträffat. Dagarna efter händelsen, har jag inte varit i stan över huvud taget nästan och jag har knappt sovit på nätterna eftersom jag är rädd för att detta skall utvecklas till marddrömmar, jag får som ingen ro när jag ska sova längre. Jag har inte varit själv en endaste sekund. Omgivit mig med min familj och mina vänner och jag har dem att tacka för allt stöd som de gett mig under dessa extremt jobbiga dagar. Ett stort tack även, till alla ni som skrivit och visat att ni finns. Det har betytt extremt mycket det också, även om jag kanske varit dålig på att svara då orken inte riktigt funnits där. 

 

Det som gör mig så irriterad dock, är när jag läser alla dessa kommentarer på diverse hemsidor. Till exempel har det kommit kommentarer som: "Så hon gick hem packad, trillade och skyller på överfall?" det av, en medelålders man. En till kommentar som löd "Ändå sjukt att han förlorade mot en sådan tjej", JAHA? Som du ser det så är det en tävling, eller vadå? Bara för att han är man och större så borde han "vinna"? Du kan väl istället vara glad över att han "förlorade" så jag slapp bli ett våldtäktsoffer så som många andra redan blivit i vårat avlånga land. En kommentar på facebook då vk delade inlägget, är det en man som skriver att jag borde ha lagt märke till hur denna mannen såg ut med tanke på att jag kommer ihåg dennes kläder. Att om jag hade så mycket "fokus" på den här mannens kläder borde jag minnas hans ansikte. Till dig, du medelålders man som förmodligen aldrig har varit med om ett överfall likt detta, eller ett överfall alls. Vad skulle du ha gjort? Skulle du ha stannat upp, granskat ansiktet och låtit denne man göra vad han vill med dig eller hade du kämpat med all energi du har för att ta dig därifrån? Tro mig, jag vill minnas hur denna man ser ut. Jag vill minnas hans ansikte så jag kan hjälpa polisen mer och för att han lättare kan åka fast. Men ibland fastnar man på detaljer, jag fastnade på mannens keps och mer kan jag inte säga än det som står i tidningen. Varför jag skriver "medelålders man" är för att det är dessa, som oftast är de som sitter bakom en skärm och klankar ner på kvinnor. Tänk om det vore din dotter, syster, fru, eller mamma som varit den utsatta? Hade du skällt på denne då om den inte hade kommit ihåg ansiktet? Jag lade all fokus och all min energi på att försöka ta mig därifrån, bort ur hans grepp. Förlåt mig för att jag inte hade tid att stanna upp och granska denne mans ansikte så att ni kan få ett bättre signalement i tidningen. 

Jag är så jävla trött, på att läsa alla dessa kommentarer, som tyvärr nästan alltid är från män, om hur man borde ha reagerat, vad man borde ha kommit ihåg och hur man borde ha klätt sig. Nu syftar jag inte bara på mitt fall utan alla fall. Tex en artikel där en tjej blev överfallen och det var en bild på henne, en helt vanlig bild och kommentarer om hennes smink och putande läppar gör så att han känner mindre empati för henne som våldtäcktsoffer, pga det. Hur sjukt är inte det egentligen? 

Det finns så många psykfall där ute och rätt vad det är så händer det ofattbara, som man aldrig tror ska hända. Men det jag vill säga till alla där ute, det är värt att kämpa. Ge inte upp, fortsätt kämpa och ge allt vad du har, varenda liten procent av energi i kroppen. Det är värt det, för att slippa falla offer för ett sådant äckel. Jag har aldrig känt mig så liten, nedbruten, ensam och svag. Men samtidigt så jävla stark någonsin. Stark och stolt över mig själv för att jag lyckades ta mig loss. Samtidigt som det skär inuti mig nu, varje gång jag lämnar ytterdörren ensam på kvällen. Vare sig det är för att endast gå till en bil som står utanför, eller till bussen. Jag är rädd, rädd och ärrad för livet. Livrädd, för att något sånt här ska hända igen. Livrädd, för att han fortfarande finns där ute men stark för jag vet att jag KAN trots all jävla underskattning man tvingas ta emot från folk. Jag lyckades ta mig fri, på ett eller annat sätt så nu hoppas jag av hela mitt hjärta att om detta händer någon fler att ni också gör det, att ni inte ger upp utan  fortsätter att kämpa för det är värt det. Sedan hoppas jag även, av hela mitt hjärta att den psykopatiska, äckliga, vedervärdiga människa, åker fast. 

Jag påminner som jag skrev i början, jag letar inte efter erat medlidande eller att ni skall tycka synd om mig. Jag vill att ni ska se hur samhället ser ut, hur vidrigt det kan vara. Jag vill även att ni ska se, att hoppet inte är ute och se för fan inte förbi alla jävla kommentarer om hur kvinnor ska vara/se ut/bete sig. Sätt idioterna på plats istället. Tillsammans är vi starka!

 

 

 

Hela artikeln hittar ni på: http://www.vk.se/1520189/overfallen-kvinna-slog-sig-fri-i-umea

 

En update

Det har väl hänt ett och annat sen sist. Det har varit mestadels jobb men även en och en annan utgång samt annat trevligt. Ikväll har jag blivit bjuden på middag hos min extrafamilj Olsén som bestod av den godaste soppan jag någonsin ätit i hela mitt liv! Imorgon vankas jobb från 9-15 eller längre beroende på hur mycket folk. Sedan på kvällen blir det kick-off på invito med lite plockbuffe osv inför Umeå fashion week. Efter det blir det utopia fest på Olles! det var allt för nu, hadeeee babes

Tisdag

Hola! Helgen har varit skön, grillade hos moffa i fredags, kollade fotboll lördag och blev en spontan utgång på pub i robertsfors. Oklar kväll men trevligt värre! Jobbade på jc i söndags vilket var ett himla drag då vi hade halva reapriset men tog mig genom dagen och hem till bygdeå och däckade sedan halv 8 i soffan och sov till 11 dagen efter. Igår jobbade jag eftermiddag och tog sedan en prommis med Cajsa innan jag for till bygdeå igen. Idag är jag ledig och det kunde inte vara skönare, drog ett träningspass och terrängcyklade 1 mil vilket var förjävla jobbigt, skitigt, och svettigt. Nu dillar jag i soffan och ska fixa nå käk på ett tag och ladda om för fotbollsträning ikväll, seeeeeees!

Fredag

Helloooo! Fredag idag och solen skiner och jag är på bra humör förutom att jag är alldeles för trött. Haft två sköna lediga dagar i bygdeå och idag jobbar jag förmiddag sedan ska jag hem en snabbis och tvätta lite och städa innan det vankas middag hos moffa ikväll med familj och släkt. Är ledig imorgon och då är det match mot Älvsbyn på schemat. På kvällen ska jag bara ta det launa för på söndag är det jobb igen som gäller fast på jc, otroligt skönt att variera mellan underkläder och jeans/kläder. Blir inte så enformigt och två helt olika typer av service, love it! Hoppas vädret håller i sig under helgen också och att alla ni får en tiptop helg med.

Att uppskatta det man har

Hello folks. 

Har legat i sängen väldigt mycket på senaste tiden och känt mig ensam, som jag skrivit förut är det inte lätt att bo själv i en liten liten etta. Det känns lite klaustrofobiskt och jag känner mig väldigt ensam. Men det är såklart olika från person till person, hur som om det finns fler där ute som känner som jag så vill jag bara skriva lite om det. Innan ni bestämmer er för att flytta hemifrån, tänk verkligen igenom saker och ting. 

Jag började med att flytta ihop med några vänner, vilket fungerade hur bra som helst till en början och det var väldigt skönt för jag kunde stänga in mig ensam på rummet om jag ville vara ensam och ville jag inte det kunde jag bara gå ut ur mitt rum och vara med de andra om jag ville. Sen finns det ju såklart även för och nackdelar med att dela lägenhet med folk att det kan bli tjaffs och disskusioner över städning osv. Men det trivdes jag faktiskt väldigt bra med. Sen att bara veta i huvudet att du är omgiven av någon du känner och håller nära är bara skönt att veta. Att det inte är knäpptyst utan att det är folk runtomkring dig. 

Jag tog min lägenhet direkt jag fick chansen eftersom att jag verkligen behövde boende och var så less på att pendla 4,5 mil varje dag och tjänar mycket tid på det och det är ingenting jag ångrar för fem öre. Men jag har lärt mig nu att jag inte uppskattat att bo hemma så mycket som jag borde ha gjort utan jag klagade mest bara. Det var så jobbigt att kliva upp tidigt på morgonen och ta bussen, det var jobbigt när kläderna inte var tvättade samma vecka och det var jobbigt när jag var tvungen att plocka ur diskmaskinen eller laga mat någon dag här och där. Jag skulle älska att ha de så idag. Att bara kunna tvätta exakt när man vill vilken tidpunkt på dygnet som helst och att ha en diskmaskin. Det är ju lyx! Att kunna ligga i en soffa och slappa framför tvn med mamma och pappa, hur skönt som helst. Eller att bara gå upp för trappen och lägga mig i sängen och se på något själv om jag inte gillar de dom ser på. 

Nu har jag börjar åka hem till dom oftare och oftare, just för att jag känner mig så ensam. Även om jag kanske, precis som jag gör just nu ligger på övervåningen i en säng själv i ett rum och bloggar eller ser film, så vet jag att det är människor i samma hus. Människor jag kan gå ner och prata med, eller bara sitta tyst och se en film med. Min familj, som bara finns där och som jag inte alltid behöver sitta och prata med bara för att dom är där. Utan dom bara finns där. Jag saknar det så otroligt mycket när jag bor själv. Det här tysta umgänget, att bara chilla framför en film. Mamma  och pappa som lagar mat och tvättar åt en när det är middag osv. Jag har inte uppskattat mina föräldrar tillräckligt mycket när jag har bott hemma, utan jag har tagit dem så mycket för givet. Jag vet att de är mina föräldrar och skulle alltid ställa upp oavsett vad som än skulle hända och jag vet att de alltid kommer älska mig villkorslöst för jag är deras dotter. Precis som att jag alltid kommer ställa upp för dem och älska dem villkorslöst för att de är mina föräldrar och de är de som har tagit mig till världen, gett mig mat på bordet, tak över huvudet och en säng att sova i. De är de som har uppfostrat mig till den jag är idag och lärt mig att livet inte är lätt och att allt inte kommer serverat på ett silverfat utan att man faktiskt måste anstränga sig och kämpa för att ta sig någonvart. 

Utan dem så hade jag inte tagit mig dit jag är idag, och jag vet att de är stolt över mig. Att jag själv har fixat alla mina jobb, utan deras hjälp från att jag var 14 år gammal då jag fick mitt första och sedan att jag bytt upp mig från extraobb på frasses, till extrajobb på ett callcenter, till att ha först de två jobben kombinerat och sedan bara extra på ett callcenter. Att därifrån fått jobb som plockflicka på Change, som jag sökt och fixat själv och haft de kombinerat med callcentret. Sedan därifrån fått jobb på JC genom att visa framfötterna på praktiken och kombinerat de tre jobben under ett tag samtidigt som gymnasiet tills det blev för mycket och jag fick säga upp mig på callcentret. Att jag sedan började jobba extra på Change och är nu anställd där som personalansvarig. Allt som jag har fixat helt själv. Att jag fixat min egen lägenhet, utan deras hjälp. Att jag betalar mitt eget tak för huvudet och min egen mat på bordet för jag själv valt att flytta.

Jag får så många frågor "ofta inte dina föräldrar betalar nånting åt dig" och vet ni vad? Nej de gör dom inte och det är jag glad för. Jag är glad för att jag inte är en av alla dem som blir försörjda av deras föräldrar trots att de är vuxna. Jag vill inte vara den människan heller utan jag vill vara självständig. För det här är mitt eget val som jag har gjort, att flytta hemifrån och jag vet att krisar det ekonomiskt ja då får jag flytta hem igen, då får jag säga upp min lägenhet och bo hemma igen och då kommer de självklart att ställa upp för mig. Men att de ska försörja mig när det är jag själv som valt att flytta det tycker jag är helt obegripligt. 

Det här är något som jag lär mig av, som jag växer utav och som jag blir starkare och mer självständig av och jag tycker verkligen att det är rätt av dom att uppfostra mig på det här sättet också. Att inte bara ge mig pengar när jag behöver, eller betala min mat och hyra. Jag är stolt över mig själv att jag tagit mig hit idag och jag vet att jag är en stark person, men det betyder inte att jag inte mår dåligt ibland. Ibland får jag breakdowns och jag visar det inte ofta utåt. För jag känner inte att jag behöver det, jag behöver bara omge mig runt människor som betyder något och som jag håller nära. Som jag skrev tidigare, jag behöver inte umgås med dom jag behöver bara veta att de finns nära om jag skulle känna att jag behöver det. Så förlåt om jag varit nere eller otrevlig på senaste tiden mot några av er som står mig nära, det är inte min mening utan jag har bara känt mig ensam och nedstämd. Därför jag åker hem nu när jag är ledig två dagar till min mamma och pappa. För att kunna slappna av lite, för att få mat serverad på bordet i två dagar och bara ta det lugnt och för att få vara omringad av de som jag älskar och som jag vet älskar mig tillbaka. Bara för att vara, inte göra något särskilt utan bara för att vara "hemma" för det är med de jag har vuxit upp så jag kommer alltid att se detta som mitt riktiga hem. 

Mina kära föräldrar, som alltid ställer upp i vått och torrt utan att de kanske ens vet om att de gör det. Mina kära föräldrar som jag älskar över allt annat på jorden, och även minaa bröder, hela min familj som jag älskar över allt annat på denna jord. Ni är det finaste jag har och jag vill aldrig ta er för givet. Ni kommer alltid vara de som ligger mig närmast hjärtat.

28 juli

Hej världen. Idag är en mindre bra dag, jag har tappat all ork och glöd för livet just nu. Aldrig bra väder, mycket jobb och få saker i livet som händer, inga resor eller något planerat vilket gör att jag inte har något att se fram emot. Det enda jag har planerat är jobb och träning just nu. Jag har blivit dödsless på att bo i min lägenhet. Det är så litet och trångt att jag mest bara känner mig instängd och ensam. Så har bott hemma några dagar hos mamma och pappa vilket har varit skönt faktiskt. Även om jag kanske inte är nere med dom hela tiden är det bara skönt att det är lite ljud runtomkring och att jag vet att vill jag bara chitchatta lite med någon kan jag gå en trappa ner. Sen att jag dessutom nu varit sjuk i en vecka och inte kunnat träna eller inte fått träna gör ju inte saken bättre. Samma sak med att jag knappt är ledig någonting så det gör det svårt att hitta på saker. När jag väl är ledig så jobbar ju alla andra såklart. Så nu ligger jag här och lyssnar på lite nya låtar jag klickat mig fram på spotify medan jag laddar ner the sims som får bli mitt nya umgänge för framtiden ett tag till. Har lite tankar om att kanske säga upp lägenheten och bo hemma till årsskiftet då jag kan ta brors lägga då han ska hyra ut den nu men morbror ska bo där fram tills dess. Den är dock lite dyrare än där jag bor nu så kan ju inte spara lika mycket pengar men den är ju mer än bara ett rum och på teg, vilket är närmare flera vänner också än på grubbe. 

Nu ska jag försöka installera den här sims skiten också men med flytet just nu lär väl det gå åt fan också, ses när jag är lite gladare och orkar bjuda på lite bilder osv. Tills vidare får ni en från förra sommaren som är ganska svår att slå! 

(Såklart är ALLA bilder från förra sommaren spårlöst borta, gråter. Hoppas jag  bara har oflyt och missat dom. Ni får en från en otroligt bra morgon, en av de bästa mornarna i mitt liv och här var man oslagbart lycklig.)

21 juli

Hej kära vänner och alla andra!

Livet rullar på men inte så som jag önskar att det gjorde. Har haft några helt fantastiska veckor och helger under Juli och har varit omringad av så många fina människor som gör mig så glad, har levt loppan fullt ut och spenderat varenda krona på mitt sparkonto. Det känns kan jag lova er men jag ångrar inget för jag har haft roligt, samtidigt som jag endå jobbat på för fullt. Nu har jag dragit på mig världens äckligaste halsfluss typ. Varit förkyld ända sen jag kom hem från Napa men igår så började jag feberyra och hade migrän hela dagen och kvällen så tog en tur till vårdis idag där det visade sig att jag har då fått halsfluss. Fått antibiotika, smärtstillande och sedan tar jag alvedon utöver det så hoppas det vänder. Vänder det inte inom tre dagar måste jag komma tillbaka.. Har inte så jättemycket ork till att berätta så mycket just nu. Så bjuder på en bild från balkvällen och säger på återseende!

1 juli

Idag har jag jobbat min första dag som min nya tjänst eller vad man skall säga, väldigt kaotisk morgon men desto bättre sen som tur var.  Slutade klockan ett och drog till Bettness eller vad det heter med Matilda, Sara och Elin vilket var både roligt och mysigt. Har aldrig varit där innan så var kul att se vad alla pratat om.

Ikväll ska jag försöka ta igen all förlorad sömn jag missat den här veckan, har sovit som en kratta, på riktigt. Max 3-4 timmar per natt och vaknar hela tiden, tror det delvis beror på att det är så ljust ute och att jag inte har några mörkläggningsgardiner. Men först ska jag ut på en liten runda tänkte jag. Är ledig resten av veckan bortsett från fredagkväll och lördag typ. Ska hem och träffa familjen och sova där imorgon och på fredag blir det nog strandhäng. Lördag blir det fest som vanligt skulle jag väl gissa och söndagen lär väl bli bakishäng med en froyo på stan som vanligt. Väldigt casual. Nu ska jag byta om till snabbare kläder och röra på mig, ses!

fredag 26 juni

'

Hela veckan har jag jobbat men idag fick jag äntligen vara ledig så då strosade jag runt på stan med mor min och hjälpte henne hitta en klänning till mosters bröllop vi ska på i juli. Hittade mig själv även ett par jeans och ett par solglasögon eftersom jag tappade bort nästan alla mina i ayia. Nu sitter jag här med min Lundholm och ikväll blir det utgång på hemmaplan på stjärnan. Long time no see. Ska nog bli trevligt! Puss på er ha en toppen helg nu!

STUDENTEN

BRÄNNBOLLSYRAN 00:07

Blev denna blogg endå till slut. Brännbollsyranbilder som jag ej bjudit på;

 

 

7 maj Ny bloggis

Hallådär livet! Devote sög efter deras nya uppdatering så det blev en ny blogg helt enkelt på en ny plattform som jag inte testat tidigare. Spännande!

Idag har jag satt in keratinlöshår på Rebecca på skolan och sedan jobbat 3 timmar på Change. Nu ska jag dra ut med några vänner och spela brännboll i kvällssolen, hoppas den håller i sig och att det inte blir allt för kallt bara. Hane hej puss.