oliviaher

Jag vill inte ha erat medlidande, jag vill bara ha några minuter av er tid.

 

Som rubriken lyder, jag vill inte ha erat medlidande. Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig. Jag vill att ni ska förstå, hur världen ser ut. Jag vill att ni ska ta er tid att läsa detta och förstå varför bla feminism är nödvändig och varför man som tjej inte har råd att chansa när man går ensam hem. Läs detta och sedan kramar ni om era nära,

Onsdagen den 2 september, var jag med min familj och min kära släkt på Olearys för att ha avskedsmiddag för min storebror som flyttar utomlands i 2 år. Det hela började som vilken härlig kväll som helst med god middag och gott sällskap med en öl eller två. De flesta bestämde sig sedan för att fara hem efter middagen, men jag, min bror, morbror, tremening samt hans flickvän stannar för att bowla och ha trevligt då även flera vänner till mig kom dit och mötte upp oss. Det var en riktigt lyckad kväll. Mina vänner som vi mötte upp tog en taxi hem lite tidigare men jag stannade med min bror och de andra. Då klockan börjar närma sig 02.00 bestämmer vi oss för att gå, de andra ska gå och käka något på mcdonalds men jag var inte så sugen på det, utan jag gör som jag alltid gör och säger hejdå och börjar gå hemåt. 

Jag går med en podcast spelandes i lurarna med mina nycklar i handen, som jag alltid gör. Jag går alltid med dem i handen när jag går hem på natten, varför vet jag inte men det känns bara bättre då. Skeptisk som jag är tittar jag ofta bakom min rygg, men allt verkar lugnt. Inte sett en enda människa på min väg från centrum, till grisbacka förutom ett par som var ute och gick med en hund. Det jag nu kommer att skriva, är väldigt jobbigt för mig och jag vet varken hur, eller vart jag ska börja. 

Jag går hemåt och när jag är ca 500 m hemifrån känner jag hur jag får en rejäl knuff i sidan. Jag faller ner i asfalten och slår huvudet och känner en tyngd sättas över mig. En mörk skepnad sitter över mig och fumlar innanför min jacka, tar på olika ställen. Paniken kommer sakta men säkert och jag skriker allt vad jag har, tills rösten inte bär längre samtidigt som jag gråter och ber över att allt bara ska vara över. Jag kämpar med all kraft jag har i min kropp men jag sitter fast, jag tar mig ingenstans. Det mesta av hela denna händelse är svart för mig, jag har bara svaga minnen. Jag lyckas få loss mina armar, så jag börjar slå och veva med mina armar för allt vad jag är värd. Det enda jag tänker är nej. Ett bestämt nej, att det här händer inte, det här får inte hända. På något sätt, lyckas jag välta honom åt sidan och ta mig upp. Jag springer för allt vad jag är värd, kollar över axeln och ser att han tar fart åt motsatt håll men jag vågar ändå inte stanna. Så jag springer tills andan och gråten tar över och benen inte bär mig längre. 

Jag gömmer mig på skolgården i närheten och larmar, 5 minuter senare sitter jag i polisbilen och skakar och bara gråter. Hulkar ur mig orden för att försöka hjälpa dem att hitta denna vidriga människa. Jag körs en stund därefter till akutmottagningen, där jag får lämna mina kläder som ska skickas på dna-analys, nycklarna hade jag redan lämnat till polisen. Jag får mina skador omhändertagna, vilka är ett rejält märke i pannan, svullnader i största delen av höger sida på ansiktet, ett blåöga på höger öga, små skrapsår på kinen och mina uppskrapade knogar och enorm smärta i höger arm. Det enda jag minns av detta är smällen jag fick i pannan när jag träffade asfalten i början av denna händelse. Jag kan inte svara på hur jag har fått de andra skadorna men jag är glad att jag klarade mig så pass bra, med tanke på hur det kunde ha slutat egentligen. Poliserna ringer min mamma, som får det samtalet som ingen mamma vill få om att hennes dotter har blivit överfallen. Min mamma hämtade mig på sjukhuset på morgonen efter och det har aldrig någonsin varit så skönt att se ett bekant ansikte och att bara ligga i hennes famn, för jag kände mig så liten och ynklig.

 Det är dessutom inte bara händelsen som är jobbig, utan även allt som kommer därtill efteråt. Förhör, att tvingas berätta allting, om och om igen. Att fara och peka ut platsen där allting hände och se allt spelas upp i huvudet. Att fara på rättsmedicin och ta av sig alla kläder och blotta sig helt för en total främling, som fotar och dokumenterar varenda skråma på kroppen. Jag vet att det är för en god sak, men det var jävligt jobbigt. Att sedan gå dag in, dag ut, utan att få höra någonting. En evig väntan. Jag vill bara att telefonen ska ringa och att de ska säga att de har fått en dna-match, och att de har hittat honom. Men den ringer aldrig. 

Minns ni inlägget jag skrev om att uppskatta det man har? Skulle det behövas skulle mina föräldrar alltid ställa upp, precis som de gjorde när något sånt här inträffat. Dagarna efter händelsen, har jag inte varit i stan över huvud taget nästan och jag har knappt sovit på nätterna eftersom jag är rädd för att detta skall utvecklas till marddrömmar, jag får som ingen ro när jag ska sova längre. Jag har inte varit själv en endaste sekund. Omgivit mig med min familj och mina vänner och jag har dem att tacka för allt stöd som de gett mig under dessa extremt jobbiga dagar. Ett stort tack även, till alla ni som skrivit och visat att ni finns. Det har betytt extremt mycket det också, även om jag kanske varit dålig på att svara då orken inte riktigt funnits där. 

 

Det som gör mig så irriterad dock, är när jag läser alla dessa kommentarer på diverse hemsidor. Till exempel har det kommit kommentarer som: "Så hon gick hem packad, trillade och skyller på överfall?" det av, en medelålders man. En till kommentar som löd "Ändå sjukt att han förlorade mot en sådan tjej", JAHA? Som du ser det så är det en tävling, eller vadå? Bara för att han är man och större så borde han "vinna"? Du kan väl istället vara glad över att han "förlorade" så jag slapp bli ett våldtäktsoffer så som många andra redan blivit i vårat avlånga land. En kommentar på facebook då vk delade inlägget, är det en man som skriver att jag borde ha lagt märke till hur denna mannen såg ut med tanke på att jag kommer ihåg dennes kläder. Att om jag hade så mycket "fokus" på den här mannens kläder borde jag minnas hans ansikte. Till dig, du medelålders man som förmodligen aldrig har varit med om ett överfall likt detta, eller ett överfall alls. Vad skulle du ha gjort? Skulle du ha stannat upp, granskat ansiktet och låtit denne man göra vad han vill med dig eller hade du kämpat med all energi du har för att ta dig därifrån? Tro mig, jag vill minnas hur denna man ser ut. Jag vill minnas hans ansikte så jag kan hjälpa polisen mer och för att han lättare kan åka fast. Men ibland fastnar man på detaljer, jag fastnade på mannens keps och mer kan jag inte säga än det som står i tidningen. Varför jag skriver "medelålders man" är för att det är dessa, som oftast är de som sitter bakom en skärm och klankar ner på kvinnor. Tänk om det vore din dotter, syster, fru, eller mamma som varit den utsatta? Hade du skällt på denne då om den inte hade kommit ihåg ansiktet? Jag lade all fokus och all min energi på att försöka ta mig därifrån, bort ur hans grepp. Förlåt mig för att jag inte hade tid att stanna upp och granska denne mans ansikte så att ni kan få ett bättre signalement i tidningen. 

Jag är så jävla trött, på att läsa alla dessa kommentarer, som tyvärr nästan alltid är från män, om hur man borde ha reagerat, vad man borde ha kommit ihåg och hur man borde ha klätt sig. Nu syftar jag inte bara på mitt fall utan alla fall. Tex en artikel där en tjej blev överfallen och det var en bild på henne, en helt vanlig bild och kommentarer om hennes smink och putande läppar gör så att han känner mindre empati för henne som våldtäcktsoffer, pga det. Hur sjukt är inte det egentligen? 

Det finns så många psykfall där ute och rätt vad det är så händer det ofattbara, som man aldrig tror ska hända. Men det jag vill säga till alla där ute, det är värt att kämpa. Ge inte upp, fortsätt kämpa och ge allt vad du har, varenda liten procent av energi i kroppen. Det är värt det, för att slippa falla offer för ett sådant äckel. Jag har aldrig känt mig så liten, nedbruten, ensam och svag. Men samtidigt så jävla stark någonsin. Stark och stolt över mig själv för att jag lyckades ta mig loss. Samtidigt som det skär inuti mig nu, varje gång jag lämnar ytterdörren ensam på kvällen. Vare sig det är för att endast gå till en bil som står utanför, eller till bussen. Jag är rädd, rädd och ärrad för livet. Livrädd, för att något sånt här ska hända igen. Livrädd, för att han fortfarande finns där ute men stark för jag vet att jag KAN trots all jävla underskattning man tvingas ta emot från folk. Jag lyckades ta mig fri, på ett eller annat sätt så nu hoppas jag av hela mitt hjärta att om detta händer någon fler att ni också gör det, att ni inte ger upp utan  fortsätter att kämpa för det är värt det. Sedan hoppas jag även, av hela mitt hjärta att den psykopatiska, äckliga, vedervärdiga människa, åker fast. 

Jag påminner som jag skrev i början, jag letar inte efter erat medlidande eller att ni skall tycka synd om mig. Jag vill att ni ska se hur samhället ser ut, hur vidrigt det kan vara. Jag vill även att ni ska se, att hoppet inte är ute och se för fan inte förbi alla jävla kommentarer om hur kvinnor ska vara/se ut/bete sig. Sätt idioterna på plats istället. Tillsammans är vi starka!

 

 

 

Hela artikeln hittar ni på: http://www.vk.se/1520189/overfallen-kvinna-slog-sig-fri-i-umea

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas