oliviaher

Att uppskatta det man har

Hello folks. 

Har legat i sängen väldigt mycket på senaste tiden och känt mig ensam, som jag skrivit förut är det inte lätt att bo själv i en liten liten etta. Det känns lite klaustrofobiskt och jag känner mig väldigt ensam. Men det är såklart olika från person till person, hur som om det finns fler där ute som känner som jag så vill jag bara skriva lite om det. Innan ni bestämmer er för att flytta hemifrån, tänk verkligen igenom saker och ting. 

Jag började med att flytta ihop med några vänner, vilket fungerade hur bra som helst till en början och det var väldigt skönt för jag kunde stänga in mig ensam på rummet om jag ville vara ensam och ville jag inte det kunde jag bara gå ut ur mitt rum och vara med de andra om jag ville. Sen finns det ju såklart även för och nackdelar med att dela lägenhet med folk att det kan bli tjaffs och disskusioner över städning osv. Men det trivdes jag faktiskt väldigt bra med. Sen att bara veta i huvudet att du är omgiven av någon du känner och håller nära är bara skönt att veta. Att det inte är knäpptyst utan att det är folk runtomkring dig. 

Jag tog min lägenhet direkt jag fick chansen eftersom att jag verkligen behövde boende och var så less på att pendla 4,5 mil varje dag och tjänar mycket tid på det och det är ingenting jag ångrar för fem öre. Men jag har lärt mig nu att jag inte uppskattat att bo hemma så mycket som jag borde ha gjort utan jag klagade mest bara. Det var så jobbigt att kliva upp tidigt på morgonen och ta bussen, det var jobbigt när kläderna inte var tvättade samma vecka och det var jobbigt när jag var tvungen att plocka ur diskmaskinen eller laga mat någon dag här och där. Jag skulle älska att ha de så idag. Att bara kunna tvätta exakt när man vill vilken tidpunkt på dygnet som helst och att ha en diskmaskin. Det är ju lyx! Att kunna ligga i en soffa och slappa framför tvn med mamma och pappa, hur skönt som helst. Eller att bara gå upp för trappen och lägga mig i sängen och se på något själv om jag inte gillar de dom ser på. 

Nu har jag börjar åka hem till dom oftare och oftare, just för att jag känner mig så ensam. Även om jag kanske, precis som jag gör just nu ligger på övervåningen i en säng själv i ett rum och bloggar eller ser film, så vet jag att det är människor i samma hus. Människor jag kan gå ner och prata med, eller bara sitta tyst och se en film med. Min familj, som bara finns där och som jag inte alltid behöver sitta och prata med bara för att dom är där. Utan dom bara finns där. Jag saknar det så otroligt mycket när jag bor själv. Det här tysta umgänget, att bara chilla framför en film. Mamma  och pappa som lagar mat och tvättar åt en när det är middag osv. Jag har inte uppskattat mina föräldrar tillräckligt mycket när jag har bott hemma, utan jag har tagit dem så mycket för givet. Jag vet att de är mina föräldrar och skulle alltid ställa upp oavsett vad som än skulle hända och jag vet att de alltid kommer älska mig villkorslöst för jag är deras dotter. Precis som att jag alltid kommer ställa upp för dem och älska dem villkorslöst för att de är mina föräldrar och de är de som har tagit mig till världen, gett mig mat på bordet, tak över huvudet och en säng att sova i. De är de som har uppfostrat mig till den jag är idag och lärt mig att livet inte är lätt och att allt inte kommer serverat på ett silverfat utan att man faktiskt måste anstränga sig och kämpa för att ta sig någonvart. 

Utan dem så hade jag inte tagit mig dit jag är idag, och jag vet att de är stolt över mig. Att jag själv har fixat alla mina jobb, utan deras hjälp från att jag var 14 år gammal då jag fick mitt första och sedan att jag bytt upp mig från extraobb på frasses, till extrajobb på ett callcenter, till att ha först de två jobben kombinerat och sedan bara extra på ett callcenter. Att därifrån fått jobb som plockflicka på Change, som jag sökt och fixat själv och haft de kombinerat med callcentret. Sedan därifrån fått jobb på JC genom att visa framfötterna på praktiken och kombinerat de tre jobben under ett tag samtidigt som gymnasiet tills det blev för mycket och jag fick säga upp mig på callcentret. Att jag sedan började jobba extra på Change och är nu anställd där som personalansvarig. Allt som jag har fixat helt själv. Att jag fixat min egen lägenhet, utan deras hjälp. Att jag betalar mitt eget tak för huvudet och min egen mat på bordet för jag själv valt att flytta.

Jag får så många frågor "ofta inte dina föräldrar betalar nånting åt dig" och vet ni vad? Nej de gör dom inte och det är jag glad för. Jag är glad för att jag inte är en av alla dem som blir försörjda av deras föräldrar trots att de är vuxna. Jag vill inte vara den människan heller utan jag vill vara självständig. För det här är mitt eget val som jag har gjort, att flytta hemifrån och jag vet att krisar det ekonomiskt ja då får jag flytta hem igen, då får jag säga upp min lägenhet och bo hemma igen och då kommer de självklart att ställa upp för mig. Men att de ska försörja mig när det är jag själv som valt att flytta det tycker jag är helt obegripligt. 

Det här är något som jag lär mig av, som jag växer utav och som jag blir starkare och mer självständig av och jag tycker verkligen att det är rätt av dom att uppfostra mig på det här sättet också. Att inte bara ge mig pengar när jag behöver, eller betala min mat och hyra. Jag är stolt över mig själv att jag tagit mig hit idag och jag vet att jag är en stark person, men det betyder inte att jag inte mår dåligt ibland. Ibland får jag breakdowns och jag visar det inte ofta utåt. För jag känner inte att jag behöver det, jag behöver bara omge mig runt människor som betyder något och som jag håller nära. Som jag skrev tidigare, jag behöver inte umgås med dom jag behöver bara veta att de finns nära om jag skulle känna att jag behöver det. Så förlåt om jag varit nere eller otrevlig på senaste tiden mot några av er som står mig nära, det är inte min mening utan jag har bara känt mig ensam och nedstämd. Därför jag åker hem nu när jag är ledig två dagar till min mamma och pappa. För att kunna slappna av lite, för att få mat serverad på bordet i två dagar och bara ta det lugnt och för att få vara omringad av de som jag älskar och som jag vet älskar mig tillbaka. Bara för att vara, inte göra något särskilt utan bara för att vara "hemma" för det är med de jag har vuxit upp så jag kommer alltid att se detta som mitt riktiga hem. 

Mina kära föräldrar, som alltid ställer upp i vått och torrt utan att de kanske ens vet om att de gör det. Mina kära föräldrar som jag älskar över allt annat på jorden, och även minaa bröder, hela min familj som jag älskar över allt annat på denna jord. Ni är det finaste jag har och jag vill aldrig ta er för givet. Ni kommer alltid vara de som ligger mig närmast hjärtat.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas